everything happens for a reason.
jag mår bra. har nog aldrig mått såhär bra förut, aldrig någonsin. inte vad jag kan minnas iallafall. mycket har förändrats i mitt liv de senaste sju månaderna. för exakt 216 dagar sedan klev världens mest underbara person in i mitt liv, på riktigt. och sedan den dagen har ingenting varit som förut. jag har inte varit som jag varit tidigare. jag har blivit en bättre människa. jag har tagit tag i mina fel & brister och gjort saker och ting till det bättre. det är sjukt hur mycket man kan lära sig av någon man älskar..
jag tänker ofta på vad jag skulle gjort, just denna sekund, om jag inte hade tagit det där tåget till Sundsvall just den där dagen, vart hade jag då varit idag? hur hade jag mått? hur många fler misstag och snesteg hade jag hunnit göra? okej, mitt liv var inte totalt fail förut heller, men jag levde bara för dagen. jag såg aldrig framåt. jag bara levde i nuet. vilket jag har insett att man inte kan göra om man ska må riktigt bra. och nej, man kan inte heller haka upp hela sitt liv på en annan person. det är inte det jag menar.. men jag har lärt mig så mycket på den här tiden, och för första gången mår jag bra i mig själv. jag är nöjd med den jag är. mycket krävdes för att jag äntligen skulle ta mig hit. jag har förlorat människor som jag inbillat mig att jag alltid skulle ha kvar, util the end liksom. men jag insett att såna inte växer på träd. och just därför, just därför är jag så förbannat glad att jag äntligen kan säga till världen att 'HÄR ÄR JAG, OCH JAG ÄR BRA' med eller utan massa falsk vänskap runt omkring mig. visst kan jag erkänna att jag saknar vissa stunder. men ingenting kan få de tillbaka. det som har hänt har hänt, så är det bara. huvudsaken är att jag kan hålla huvudet högt och gå framåt i livet. och det kan jag, tillsammans med den person som jag älskar mest av allting på denna jord. mitt livs kärlek, min bästa vän. med den person som gjort mig till den jag är idag. ordet 'tack' räcker inte att säga för allting du fått mig att inse, för allting du fått mig att ta tag i. men det är allt jag kan säga, tacktacktacktack. TACK.
jag tänker ofta på vad jag skulle gjort, just denna sekund, om jag inte hade tagit det där tåget till Sundsvall just den där dagen, vart hade jag då varit idag? hur hade jag mått? hur många fler misstag och snesteg hade jag hunnit göra? okej, mitt liv var inte totalt fail förut heller, men jag levde bara för dagen. jag såg aldrig framåt. jag bara levde i nuet. vilket jag har insett att man inte kan göra om man ska må riktigt bra. och nej, man kan inte heller haka upp hela sitt liv på en annan person. det är inte det jag menar.. men jag har lärt mig så mycket på den här tiden, och för första gången mår jag bra i mig själv. jag är nöjd med den jag är. mycket krävdes för att jag äntligen skulle ta mig hit. jag har förlorat människor som jag inbillat mig att jag alltid skulle ha kvar, util the end liksom. men jag insett att såna inte växer på träd. och just därför, just därför är jag så förbannat glad att jag äntligen kan säga till världen att 'HÄR ÄR JAG, OCH JAG ÄR BRA' med eller utan massa falsk vänskap runt omkring mig. visst kan jag erkänna att jag saknar vissa stunder. men ingenting kan få de tillbaka. det som har hänt har hänt, så är det bara. huvudsaken är att jag kan hålla huvudet högt och gå framåt i livet. och det kan jag, tillsammans med den person som jag älskar mest av allting på denna jord. mitt livs kärlek, min bästa vän. med den person som gjort mig till den jag är idag. ordet 'tack' räcker inte att säga för allting du fått mig att inse, för allting du fått mig att ta tag i. men det är allt jag kan säga, tacktacktacktack. TACK.
Kommentarer
Trackback
