boogieman

idag kliar det inom mig. det svider & skaver. jag känner en saknad.. en saknad efter dåtiden. en saknad efter alla mina nära & kära. och framför allt efter mamma.
jag har så mycket tankar. hur är det möjligt att man kan ge upp hela sin värld för en annan människa? för den man älskar? jag fattar inte. visst, jag mår bra, jag är förälskad upp över öronen och allt sånt där. men fortfarande, det blir aldrig så bra som det borde vara. eller blir det? det kanske är jag som aldrig blir nöjd?
jag vet inte. nånting jag vet är att jag skulle göra vad som helst för att spola tillbaka tiden för en stund.. med ett undantag. jag har egentligen aldrig gillat mitt liv, aldrig kunnat säga att jag varit lycklig. inte heller nu kan jag göra det. inte just idag, denna sekund. jag frågar mig själv om & om igen om det är såhär jag vill leva mitt liv.. tusen mil från de människor som alltid funnits för mig och stöttat mig i alla svåra situationer. känna mig ensam så fort jag får minsta lilla motgång. som sagt,
JAG VET INTE, jag vet ingenting. jag antar att det här är såna tankar som kommer att komma & gå.

idag vill jag bara gräva ner mig.